Rosendals äppellund!

Era fina kommentarer ifrån förra inlägget om egna tankar och reflektioner och berättelser från era liknande upplevelser gick verkligen rakt in i mitt hjärta och gjorde mig ännu mera övertygad att alla har sina sorger.
I måndags och i dag gick mina steg i rikting mot Rosendalsträdgård. Framför allt för att fota blommande äppelträd men också för att minnas härliga stunder med min mamma.
Första gången jag skulle ta med mamma till mitt absoluta favorit ställe i stan så fick jag verkligen lirka och locka. Detta utspelade sig på 80-talet när Rosendal fortfarande var en liten oas och inte till närmelse vis så vida känd som den är sedan kulturfestivalåret i Stockholm 1998, utan anspråkslös, nästan lite fel, vadå odla ekologiskt, kompostera märkligt folk det där som driver Rosendal!
Mammas kommentar men lilla vän vad ska vi till Rosendal att göra? Vi ska titta på lite blommor och fika, nä vi kan väl bara gå omkring på Djurgården längs med stränderna och sen ta oss till Ulla Winblad? Envis som jag är så blev det promenad längs med stränder och hoppsan så fick jag upp henne för en backe i förevändning att jag måste kissa lite mer undanskymt än på promenad stigarna. Jodå det tog ett antal år innan hon medgav att hon ville gå till Rosendal igen.


Här är nog min absoluta favorit plantering på Rosendal!
Lite som en sommaräng...med humle surr, fjärilar och barfota känsla. Gärna med dagg på växterna.
Blå toner med vitt och silver mot det gröna, snyggt.


Men vad har vi där borta då, förbi ängen och in i äppellunden. Jo ett så fint får i olika material som barnen kan sitta på eller som jag bara titta.



Äppellunden var det ja. Nu ska erkännas varför jag är här både idag och i måndags. Jo den ivriga Tekla stack iväg utan att ha laddat kameran, gissa om jag sa fula saker efter 6 ynkliga kort i måndags och inte ett enda av dom var på ett äppelträd!


Nu blev det inte bättre en att i dag onsdag, så blåser det en hel massa sekundmetrar per minut vilket i sin tur har blåst bort bra mycket mer en hälften av all äppelblom. Mig gör det inte så mycket utan jag fotade det som fanns, så håll till goda kära vänner.

*Lobo* var den äppelsorten som fortfarande blommar rikligt.

Är det inte ljuvligt hur ljuset silar sig ner till blommorna och man ser den himmelsblå färgen mellan grenarna. Lite mossa som visar att trädet har många år på roten.

Jag kan fastna länge och fascineras av tidens gång när jag ser in så där i trädet, tankarna flyger iväg och funderar på vem/vilka dom var som en gång planterade och jobbade här. Hur levde dom? Vad skulle dom tycka och tänka om att vi år 2009 sitter på filtar eller träbänkar och har pic-nic under *deras* äppelträd?!

Och att vi på höstkanten är beredda att betala ett dyrt kilo precis för att få smaka av dessa delikatesser.

Det som är roligt är att det fortfarande planteras in nya äppelträd här.

Det som känns väldigt kul för mig är att veta att två av mina äldsta ja inte i ålder men tidsmässigt vad det gäller att vi har bloggat med varandra, har haft denna ljuvliga äppellund som sin skolväg! Vilken skolväg...!

Jodå här är också en ingång, till den härliga äppellunden.
Tycker om den här *rums indelningen* som gör att man blir nyfiken och undrar vad som döljer sig där bakom eller runt den busken.

Kan säga att det var inte alls dumt att vara här två dagar på samma vecka, för det är verkligen ett *Carpe diem ställe*.

Har nästan fått tvinga mig hem...Kramar